Vindkraft – Finlands räddning eller ett stort misstag

 

Enligt vindkraftverksföretagen och de konsulter de anställt är vindkraft synnerligen tyst, luktfri, smaklös, osynlig och ohörbar samt en energiform som inte har någon inverkan på människor, djur, fåglar eller växter. I konsultrapporterna beskrivs detta såhär: “man anser att inverkan inte har större försvagande inverkan än obetydlig”. Om detta är sant, varför har medborgare, som i början förhöll sig positivt, nu blivit kritiskt inställda till uppbyggandet av vindkraft?

Finland har förbundit sig att utöka andelen av förnybar energi till 38 procent av slutkonsumtionen år 2020. Europeiska unionens mål är 20 procent. Enligt Statistikcentralens rapport 5.11.2013 täcktes 46 procent av el- och värmeproduktionen med förnybar energi år 2012 och av enbart elproduktionen 41 procent. Av hela energiproduktionen växte andelen förnybar energi år 2012 med 32 procent.

Finland är snarare före än efter sin målsättning gällande utökning av förnybar energi. Och EU fordrar inte att målen måste uppnås just med vindkraft. Därmed är det inte någon brådska med vindkraftsproduktionen. Det är endast vindkraftsbyggarna som har en ursinnig brådska, för att håva in de enorma vinsterna av inmatningstarifferna. Byggarna planerar sina områden på platser där infrastruktur redan finns, d v s på bebodda områden. På sådana platser är investeringarna för vägar och nätverk förmånligast och förverkligandet snabbast.

Enligt den föregående regeringens proposition ämnar man samla in 2000 miljoner i stödpengar av skattebetalarna. Dessa miljoner flyter in i de utländska vindkraftverksproducenternas och kapitalinvesterarnas fickor. En del vindkraftsinvesterare har offentligt sagt sig vänta t o m 15 procents avkastning. Som en följd har priset på Finlands största vindkraftsbyggares, Taaleritehdas aktier närapå fördubblats det senaste året.

Med det väl tilltagna vindkraftsstödet åstadkommer man endast en procent av elproduktionen år 2020 och också det fluktuerar oberäkneligt beroende på vindarna. I Sverige har vetenskapsakademin redan föreslagit en minskning av vindkraftsstödet. I Danmark har man redan överproduktion under blåsiga perioder, t o m i sådana mått att vindkraftsproducenterna betalar till nätverksbolagen för att de skall vara beredda att ta emot energin. Orsaken till detta är att statsstöd betalas också för den energin.

I den nordiska elbörsen är elens marknadspris nu cirka 36 euro per megawatttimme. Elfuturisterna förutspår att priset sjunker ända till nära 25 euro. Statens garantipris till de snabbaste vindkraftsaktörerna är 105,03 euro, d v s tre- eller fyrdubbelt mera. När elens marknadspris sjunker, stiger skattebetalarnas pris. Tack vare stödet skulle det vara lönsamt för vindkraftsproducenterna att ha rotorerna snurrande t o m med elmotorer!

Vindkraftsbolagen talar gärna om maximieffekt. På grund av vindförhållandena får man i praktiken ut endast en fjärdedel. Energibolaget Fortums verkställande direktör har i offentligheten konstaterat att bioenergi är mera en lockande och en lämpligare form av förnybar energi än vindkraft. Enligt honom räcker inte Finlands vindförhållanden till för lönsam vindkraftsproduktion. En representant för vindkraftsbyggarnas förening har faktiskt låtit förstå att understöden inte stannar vid vad de nu är. Efter den nu stadfästa 12-års stödperioden behövs åter nya statspengar.

De som driver vindkraftsfrågan underskattar kraftverkens miljöeffekter och invånarnas klagomål över bullret. Under bussresor som har arrangerats av vindkraftsföretagen åker man upp till ett vindkraftverks bas och förvånas: inte hörs det ju mera än lite sus av dem. Det är sant – det susande och mullrande impulsljud som spetsarna av de stora bladen med en rotationshastighet på 300 kilometer åstadkommer är inte riktade mot basen av anläggningen, utan på 200 meters höjd, långt bortåt. Jag rekommenderar ett besök t ex till Kopsa-området i Brahestad. Där lider invånarna av det starka ljudet som stör utevistelse och sömnen på natten. Bullret irriterar invånare ännu 3 kilometer från kraftverken.

På basen av de erfarenheter man har fått i utlandet kunde man åstadkomma ca 1600 fasta arbetsplatser med 2000 miljonerstödet till vindkraftsbranschen. Alltså blir priset för en arbetsplats 1,3 miljoner euro. Skulle det hellre löna sig att placera de pengarna i skogsenergi eller i den finska stålindustrin som stöd för framställning av solpaneltak? Man skulle då stöda den inhemska sysselsättningen samt innovationer och utvecklingen av exportdugliga produkter – något som Finland akut skulle behöva.

I sitt sparprogram beslöt den senaste regeringen att göra nedskärningar i åldringarnas anstaltvård och barndagvården. Utan att gå emot EU-förbindelserna hade man kunnat avdela hälften av de två miljarderna och hade därmed inte behövt bestraffa de missgynnade.

Kalevi Nikula

Ordförande för Tuulivoima-kansalaisyhdistys ry

Leave a Reply